Grattis klubben på 89-årsdagen

Roger "Ragge" Carlsson var förbundskapten i mitten av 80-talet för Sveriges herrlandslag i handboll. Ragge tillskrivs väldigt ofta som den viktigaste kuggen i det handbollslandslag som Bengan Johansson senare kom att förvalta och inte minst utveckla till en framgångsmaskin. Men till den absoluta världstoppen var det en bit kvar under 80-talet. Det fanns dock flera namnkunniga spelare i landslaget, eller vad sägs om Claes Hellgren och Mats Olsson, två av världens bästa målvakter på den här tiden? Där fanns en Björn Jilsén som kanske var den enskilde spelaren som skickade Sverige in i en medaljdränkt framtid med sitt berömda frikastmål i OS 1984. Men där fanns även Erik Hajas, Joakim Stenbäcken, Per Carlén men inte minst Christer Magnusson, som kanske var Ragges favorit under det tidiga 80-talet. Kopplingen var inte helt ovidkommande. Christer Magnusson var lagkapten i det HP Warta som Ragge ledde till framgångar några år tidigare. Till HP Wartas ledarstab hade även en tidigare och senare Baltichovprofil agerat tränare i det lag som Ragge var ansvarig för. Einar Bengtsson, min far, kom till IK Baltichov under tidigt 70-tal och jobbade i några år som både föreningskonsulent och tränare. 1977 flög han upp till Norrland och blev tränare Kiruna AIF som i konkurrens med Kiruna BK och Malmbergets AIF slogs om avancemanget till Allsvenskan. Efter bara ett år vände familjen söderut igen och Einar hamnade i tur och ordning i Värnamo HK, HP Warta för att avsluta sin Odysse i IK Baltichov igen. De blåvita ränderna gick aldrig ur.

I november 1985 samlade Ragge sitt landslag för ett träningsläger inför VM-slutspelet som låg några månader bort. Hans tidigare tränarkollega som ju var återbördad i Lerum, endast två mil utanför Göteborg, erbjöd inte bara träningstider och hotell. IK Baltichov kunde även stå som motstånd i en träningsmatch mot landslaget. Hade inte det varit något som tilltalade den mycket sympatiske förbundskaptenen? Jodå, Ragge tackade och tog emot, samlade landslaget för ett par träningspass inför både hugades supporters och en lokalpress som laddat kamerorna. På söndag kväll skulle drabbningen ske mellan herrlandslaget och IK Baltichovs herrlag, som tillhörde toppen av division 2, vilket då utgjorde tredjedivisionen i handbollshierarkin om inte jag missminner mig.
Landslaget förpassades från hotellet de var inkvarterade på lite väl tidigt inför själva matchstarten vilket renderade i ett litet problem. För landslagsspelare kräver mat. Mycket mat dessutom. Och som historien alltid har visat sig, bakom varje framgångsrik man står en stark kvinna.
-Det här löser jag, sa Einar och bjöd hem landslaget till villan i Lerum där hustrun Carin, min mor, lät grytorna koka länge och väl.

Ja, här satt då ett landslag i vardagsrummet, i köket och i gillestugan och åt som att de aldrig sett mat tidigare. Där satt också jag och mina bröder som alla lyssnade på vad förbundskaptenen sa och i övrigt njöt av stjärnglansen i hemmet. Själv satt jag på platsen bredvid Christer Magnusson, min stora idol sedan tiden då pappa tränat honom i HP Warta och från de många bussresor jag följde med på då Warta spelade bortamatcher. Christer må ha varit min idol men det fanns en annan spelare som kanske var något hetare, nämligen nämnde Claes Hellgren. Det som gjorde målvakten hetare än självaste Magnusson var hans röda Porsche som stod parkerad på gatan utanför och som några grannar i varierad ålder inspekterade grundligt. Efter att Ragge dragit upp riktlinjerna för kvällens begivenhet, den där matchen mot IK Baltichovs herrlag, skulle spelarna förpassa sig från de norra delarna av Lerum till Rydsbergshallen.
Var det inte så att en Porsche hade fyra säten…?
-Jo, medgav Claes Hellgren och anade sannolikt vad som skulle komma härnäst.
-Men är det inte väldigt trångt där bak?
-Jo, även det fick herr Hellgren medge med ett varmt leende.
-Så…
-Skulle ni vilja åka med?
Är snön vit?

Jag vet inte vilka landslagsspelare som blev förpassade till att åka med i mina föräldrars bil men det brydde jag mig mycket lite om där och då. I sakta gemak svepte vi ned för backarna mot sjön Aspen och vidare bort mot södra Lerum med mig på platsen bredvid landslagsmålvakten och mina äldre och längre bröder på de trånga platserna i baksätet. Jag minns det som igår. Det kändes som att vi satt precis över asfalten och vi undrade lite försiktigt om det inte gick att trycka gaspedalen lite närmare den berömda plattan. Men en leendes landslagsmålvakt log avväpnande och förklarade med en självklarhet det lämpliga i att han inte blev av med körkortet och att övriga spelare i bilarna bakom oss hittade till hallen då den enda garanten att landskampen skulle bli av i tid var en tolvåring kille på platsen bredvid honom som lovat visa den snabbaste vägen till hallen.
-Ja, den snabbaste vägen var det ju, muttrade jag lite besviken åt det fullkomligt logiska resonemanget.

Matchen blev av i tid och herrlandslaget ställde upp sig på den ena planhalvan med IK Baltichovs herrlag i sina tvärrandiga vitblå overaller från Wackes på den andra planhalvan. Över deras huvuden hängde den svenska flaggan och det stora standaret med IK Baltichovs klubbmärke. Det var inte ett blåbärslag som ställde upp mot det bästa Sverige kunde erbjuda handbollen. Här fanns spelare med Allsvenska meriter (dåtidens högstaserie) i form av Pelle Hjalmarsson, Ulf "Tvålen" Karlsson och Eddie Johansson, den sistnämnda till och med snabbare än Erik Hajas enligt en enig och partisk Baltichovpublik. I hemmalaget fanns även en ung junior i vardande som skulle röna framgångar i Sävehof i form av Anders Eliasson. Men där fanns även mycket hemvävt i laget som inte gick av för hackor. Anders äldre bror, Björn Eliasson, Erik Fröström och Anders Dahlin bara för att nämna några namn som gjort stora insatser för klubben efter sina spelarkarriärer. Vilket då leder oss in på ytterligare en spelare som sjung `Du gamla, du fria´ för full hals sent en eftermiddag den 13.e november 1985.

Vi hoppar fram till slutet av maj, 2021, då jag får ett meddelande av en gammal lagkamrat från klubbens stolta P73-lag. Daniel Börjesson och jag spelade ihop från handbollsskolan och även i några matcher i herrlaget på 90-talets mitt. Börjesson har sedan dess flackat runt i Norden i sjukvårdens tjänst men har heller aldrig släppt klubben i sitt hjärta. Så fort det säljs kakor är Daniel där och sponsrar, och äter givetvis. Daniel kan även få för sig att betala medlemsavgiften för stödmedlemmar vilket säger rätt mycket om en kille som inte rört en handboll på över tjugo år.
Och nu i maj så undrade han då om jag var intresserad av ett gammalt programblad från en match mellan Baltichovs herrlag och landslaget som han hittat när han städat ut sitt pojkrum i föräldrahemmet.
-Ja, tack. Snön var ju vit hade vi ju redan konstaterat vid ett tidigare tillfälle.
Snart damp det ner ett vikt programblad i min brevlåda och alla dessa minnen kom upp igen. Det är också då jag ser ett namn på den sista raden i Baltichovs laguppställning. Lars Magnusson…

Om man ska försöka beskriva Lasse Magnusson, för alla er som inte vet vem han är, kanske en liknelse kan vara Gerard Piqué, mittbacken i FC Barcelona eller de hockeyspelande tvillingbröderna Sedin i Vancover Cannucks. Spelare som är så förknippade med ett lag att man inte längre kan se skillnad mellan spelaren och A-laget. När dessa spelare avslutar sina karriärer hängs inte sällan deras tröjor upp i taket och deras nummer pensioneras för all framtid. Den traditionen fanns inte i IK Baltichov vid denna tidpunkten men jag tror inte Lasse misstycker. Att spela i nummer 19 får väl ses som en ära istället för alla efterkommande spelare.
Lasse har dock aldrig riktigt slutat i klubben efter sin aktiva karriär. Under några år på 90-talet satt han i styrelsen. Lasse har även varit tränare i flera ungdomslag och för damlaget och på så sätt bidragit till nästa generation av Baltichovare. Därefter spelade han i veteranlaget under ledning av Einar Bengtsson tillsammans med flera av de andra som ställde upp mot landslaget den där kvällen vi snart ska närma oss. Idag är Lasse tränare för sin yngsta sons lag och sitter återigen i styrelsen och han ser fram emot den dagen han kan gå i pension så att han kan stå vid sidan av planen med en trasa i handen, beredd på att torka bort svett när domaren pekar på en fläck på Förbohallens golv.

På bästa Peter Jihdemanér, hur kändes det att möta det svenska landslaget som 20-åring?

Grymt hedrande, riktigt nervöst men förbaskat kul var det. Om jag minns rätt tränade vi tillsammans med dem också vilket var en upplevelse det med, det var svårt att göra mål på Hellgren på uppvärmningen….

Var det någon spelare du fick stånga dig blodig mot?
Jag huserade på mittnio på den tiden, det var fullt på linjespelare då både Tvålen och Pelle hade återvänt från äventyr i Göteborg. I anfallet tror att jag höll mig från att stoppa in näsan för långt utan försökte fördela bollar till mina medspelare som fick mer stryk. I försvaret fick vi ligga i ordentligt och det var ju några saftiga bitar att ha att göra med, och undan gick det också.

Kom du ihåg hur matchen slutade?

Sorry, inte en aning men gissar att vi fick stryk med 10?

Det minns inte jag heller och min researcher har tagit semester, kan ni tänka er! Men om denna skjutjärnsjournalistik någonsin når Claes Hellgren kanske han kan svara på hur matchen slutade. Han har väl en fäbless för statistik. Men att landslaget vann borde väl stämma. Frågan är bara hur mycket de vann med.

Det ser vi fram emot. Det är bara att dela på med andra ord så Hellgren får frågan till sig!

Exakt! Spännande!

Men jag tänker, att möta ett landslag som ni fick göra, hade det ens varit möjligt idag?
Inte för ett Division 2 lag i alla fall, handbollen har ju gått framåt något alldeles våldsamt sedan den tiden. Många spelare från den tiden var väl i bästa fall halvtidsproffs, nu är nästan alla proffs, det går så oerhört mycket fortare, alla är supervältränade, så skillnaden idag är större mellan landslag och division 1/division 2 enligt mig.

Du kallar dig själv en idrottsidiot när vi pratas vid. För alla akademiker där ute, vad är en idrottsidiot?

En sann idrottsidiot följer så mycket idrott det går och följer sina favoriter i vått och torrt, kollar på serier och statistik, och samtalar med likasinnade om dåtid, nutid och framtid. Man prioriterar, nästan jämt, alltid sport för allt annat.

Och med vått och torrt så menar du…?

Då menar jag verkligen i vått och torrt. Oavsett om klubben ligger i sist i lägsta serien så sviker man dom aldrig.

Du är kanske en av klubbens största trotjänare. Varför har du aldrig lämnat klubben?

Enkla svaret är kanske att jag var för dålig och inte hade något extra.

Det skulle jag inte säga. Tvärtom! Mycket kompetent och inte minst trygg i försvaret. Sanningen är väl kanske den att du varit lojal i alla år mot klubben, utan att peka finger åt alla dem som vill prova lyckan i andra klubbar?

På min tid var det inte lika vanligt att man bytte klubb, absolut inte som ungdom. Anders Eliasson stack till Sävehof men hade då redan gjort några juniorlandskamper för Sverige som Baltichovare. Sant är att jag har trivts så himla bra i Baltichov genom alla år och har lärt känna mängder med folk och haft förbaskat roligt sedan 1974.

Sist men inte minst. Vad ser du fram emot den kommande säsongen?

Att lagen äntligen får spela matcher. Jag trodde aldrig att jag skulle längta till att sova på en luftmadrass i ett klassrum igen men fasen va man längtar till matcher och cuper. Sen ser jag fram emot att sitta på läktaren i Förbohallen och kolla damerna och herrarna spela. Men vi har ju ett OS där både damlandslaget och herrlandslaget ska spela.

Då sitter idrottsidioten framför TV?

Absolut! Då kanske Claes Hellgren kan rapportera hur matchen gick mellan Baltichov och landslaget!

Med dessa ord tackar vi Lasse Magnusson, en av klubbens största trotjänare genom tiderna. Vi skänker även en tanke till våra förfäder Olle Johannesson, Arne Hansson med flera som grundade IK Baltichov denna dag för 89 år sedan.